Finns det något hopp om människan?

Vi går hårt åt den planet vi lever på och är totalt beroende av att den fortsätter vara beboelig för oss. Hittills har vi inte brytt oss om att sköta om de tillgångar den ger oss. Människan har för vinnings skull utarmat och/eller förgiftat jord, luft och vatten. Mannen som upptäckte en av våra tidiga föregångare och döpte den till Lucy, antropologen Donald Johansson, har föreslagit att Homo sapiens skall byta namn till Homo egocentricus. Det ligger mycket i det...
 
Visserligen görs det mycket för att förhindra utvecklingen mot utarmning av planeten och dess liv, men ibland när man läser vad som händer i världen börjar man undra om det finns något hopp för mänskligheten. I dag läste jag om den nya flugan för att roa sig -”Elsparkcykel-kastning”. Man kastar helt enkelt sin elsparkcykel i vattnet. Har man inte råd att kasta i sin egen kan man hiva iväg en hyrd elsparkcykel. När den legat i vattnet ett tag frigörs det giftiga ämnen från batterierna, till exempel litium och kobolt. Båda är synnerligen ohälsosamma.
 
En annan artikel visar på mänsklig oförmåga att se de totala sammanhangen när man försöker minska utsläppen från trafiken. Det är Veckans Affärers artikel "Elbilen: en tickande miljöbomb?" Den handlar om den miljömässiga kostnaden för att tillverka el-bilar och särskilt batterierna till dem. En elbil har lägre utsläpp än en vanlig bil, om man bara tittar på just vad var och en av dem släpper ut. Men om man också räknar in vad utvinning av litium och verksamheten som krävs för det blir resultatet inte längre så lovande. Att köra en redan producerad "miljöbov" tills den inte fungerar längre ger mindre utsläpp och miljöpåverkan än att skrota den och ersätta med en nyproducerad elbil.  Då blir miljöhjälten i stället miljöbov. Vi vill gärna ha en ny bil, en ny kamera, ny telefon, ny vad som helst. Kan det fungera i längden? Resurserna vi har är trots allt begränsade, vi har bara den här planeten.
 
Ibland kan det kännas som att mänskligeten sitter som den här slitna fjärilen, i det ogräshie som en gång var ett paradis. Illa åtgången och på väg mot slutet.
 
 
 
Hur ser det ut för Homo egocentricus? Sitter vi fast i vår egocentritets klor som blomflugan i blomkrabbspindelns grepp och låter egoismen suga livsmöjligheterna ur planeten och därmed oss?
 
 
 Många varningsklockor ringer redan, de finns de som menar att de ringer försent.
 
 
Ja, vad säger ni? Finns det något hopp om människan?