Ibland behöver vi vara rädda om...

Vad sitter lille Nicke och funderar över?
What´s little Nicke thinking about?
 
Kan han tänka på Komockor, dödgrävare och dyngbaggar?
Could he think about cow poops, burying beetles and dung beetles?
 

(English version, scroll below the swedish text)

 

Komockor, dödgrävare och dyngbaggar

har jag inte så många bilder på i arkivet. Bara tre, och de är styvt tio år gamla, och av mindre bra kvalitet, lindrigt sagt. Ja, jag hade egentligen sju, men de fyra var så undermåliga att det blev papperskorgen direkt. Alltså helt klart svårt försummade motivområden! Det som fick mig att leta fram de här bilderna är det faktum att insekterna blir allt färre. Det finns starka skäl till att vi alla försöker ändra på det! Nu kanske någon tycker att visst, fjärilar, humlor och bin kan man ju vara litet rädd om, men vad skall vi med äckliga kryp som lever av koskit och as av djur till? Jo, därom skall jag ge besked, ty utan dem går tillvaron helt ur led, om jag får göra ett dåligt försök att travestera Runebergs fänrik Stål.

 Våra svenska dyngbaggar har minskat i antal, flera arter är hotade och rödlistade. Vad händer om det inte finns några dyngbaggar i naturen? Det finns faktiskt mycket bra kunskap om det, med empiriska erfaranheter som det heter när man får vara med om det som händer. Fast exemplet är litet baklänges. Så här ligger det till: Australien har inga egna arter av dyngbaggar som kan ta hand om kodynga, alla arter där har utvecklats tillsammans med pungdjur och lever av deras spillning. Detta ledde till ordentliga problem när europeerna kom dit och införde nötkreatur. Varför det? Ett citat från Jordbruksverkets hemsida om dyngbaggar:

 “Dyngbaggar är viktiga eftersom de bryter ner spillningen från betesdjuren. Utan nedbrytare ansamlas gödseln och kväver gräsmarken. Dessutom ratar betesdjuren grödor nära spillning vilket kan leda till stora obetade ytor.”

 Vad hände då i Australien när nötkreaturen kom dit? Ett citat från den Australiensiska myndigheten CSIRO:s sida om dyngbaggeprojektet som genomfördes:

 “Den genomsnittliga vuxna kon släpper 12 dyngkuddar varje dag. Om mockorna inte bryts ned kan de täcka upp till flera procent av betesområdet. Vidare växer ett område med betesväxter runt kanten av varje komocka. Nötkreatur tenderar att undvika dessa om inte mockan bryts ned. En snabb beräkning visar att de 30 miljoner nötkreatur i Australien som producerar 300 miljoner komockor per dag, kan förstöra mer än en miljon hektar betesmark varje år. Dessutom är den obehandlade dyngen en viktig avelsplats för flera flugor, särskilt den sjukdomsöverförande bushfluga som så kraftigt inverkar på kvaliteten på utomhuslivet i hela Australien under sommaren.”

Googleöversättning (jag har försökt ansa de värsta vildskotten). Det är tur att Australien är så stort...

 Entomologen George Bornemissza arbetade 1951 vid University of Western Australia. Han lade märke till alla komockor som aldrig försvann, och att inga dyngbaggar tog hand om dem. I slutet på femtiotalet föreslog han att man skulle importera dyngbaggar utifrån, och man började undersöka möjligheten för sådan import. Det krävdes noggranna förberedelser, vilka katastrofer införandet av främmande arter kunde leda till hade man bara allt för talande erfarenhet av. 1966 gjorde man testutsläpp av utländska dyngbaggar, och 1967 drog man igång på riktigt. Det blev oerhört lyckat, och är det mest lysande exemplet på att lösa problem med naturens egna krafter. Sådant måste göras med yttersta försiktighet och föregås av noggranna studier för att undvika upprepanden av tidigare misstag med importerade djurarter. Så skedde här, och resultatet blev alltså mycket bra. Dyngbaggarnas mun duger bara till att suga musten ur komockor så att säga, inte att ge sig på annat, och larverna lever kungligt i komockor, inget annat. I länken ovan från CSIRO beskrivs resultatet så här, Googleöversättning igen med viss ansning:

 “Det har beskrivits som en av de största framgångarna för australiensisk vetenskap på grund av dess inverkan på hållbart jordbruk. När skalbaggarna sätter igång att gräva gångar, för de ner gödningsmedel samt skapar hål och tunnlar som hjälper till med vatteninträngning när det regnar. Bortfallet av dynga reducerar antalet flugor och bryter parasitcykeln. För varje liter gödsel som tagits ner, läggs en liter underjord till ytan. När larverna har lämnat efter ungefär tre eller fyra veckor rör sig markmaskarna in och rör sig ner i tunnlarna, äter grytan och fyller tunnlarna med löst packad jordmaskavföring och ersätter därmed behovet av gödningsmedel. Det är ett otroligt effektivt system som nu fortsätts av landomsorgsgrupper i Australien.”

 Vad kan vi då lära av detta? Jo, att vi måste vara rädda om våra dyngbaggar! Det är ju i högsta grad onödigt att köra det australiensiska exemplet baklänges och plötsligt stå i kodynga upp till anklarna eller ännu värre  knäna ;-) Eller hästlort, kattlort, hundlort och allt vad som finns. Och att vi måste vara rädda om ALLA våra insekter, de samverkar i en väv som är mycket tätspunnen. Ett boktips: Insekternas planet av biologiprofessorn Anne Sverdrup-Thygeson, ISBN  9789189043008. Och Hennes Sommarprogram i P1 finns att lyssna på! Hon förklarar mycket om insekternas sammanhang och hur viktiga de är. Rekommenderas! Lägg särskilt de sista 6 minuterna på minnet! De tål att höras flera gånger.

 Tillbaka till komockor, dyngbaggar och dödgrävare. Jag lägger upp de två bilder jag råkade ha i arkivet. De togs en gång snabbt och utan någon tanke på kvalitet, jag skulle ha dem för identifiering av dödgrävaren, den orangea baggen. Så såg jag att det fanns fler kryp, och vid datorn upptäckte jag ännu fler. Under den orangea syns ytterligare ett par, som vid närmare betraktande sitter på ryggen av ännu en, betydligt större. Ännu fler går att upptäcka om man tittar noga på bilderna. Mycket att upptäcka för den som står ut med bajsstudier! En färsk bild på dödgrävare på näbbmus får avsluta.

 
 
 
Vi hörs!
 
English version:
 

Cow poops, burying beetles and dung beetles

 I do not have so many pictures in the archives of cow poops, burying beetles and dung beetles. Only three, and they are ten years old, and of less good quality, to put it mildly. Yes, I actually had seven, but the four were so substandard that it became trash right away. So clearly neglected subject areas! What made me look for these pictures is the fact that the insects are getting fewer. There are strong reasons why we all should try to change that! Now maybe someone thinks that butterflies, bumblebees and bees can be worth saving, but why should we care for disgusting insects that live on cow poops and cadavers of animals? Well, one reason is that without them, we get big problems.

Our Swedish dung beetles have decreased in number, several species are threatened and red listed. What if there are no dung beetles in the wild? There is actually very good knowledge about it, with empirical experience that it´s called when you get to know what is happening. Although the example is a little backwards. Here's how it goes: Australia does not have its own species of dung beetles that can handle cow dung, all species there developed with marsupials and living from their droppings. This led to real problems when the Europeans came and introduced cattle. Why? A quote from the Swedish National Board of Agriculture's website about dung beetles:

 “Dung beetles are important as they break down the spill from the pasture animals. Without decomposers, manure accumulates and nourishes the grassland. In addition, grazing animals rate crops close to litter which can lead to large unpaved areas.”

 What happened in Australia when the cattle came there? A quote from the Australian authority CSIRO's page on the dung beetle project carried out:

 The average adult cow drops 12 dung pads every day. If the pads are not disposed of, they may cover up to several per cent of the grazing area. Moreover, an area of rank pasture will grow around the edge of each cow pad. Cattle tend to avoid this unless ravenous. A quick calculation shows that the 30 million cattle in Australia, producing 300 million cow pads a day, could be spoiling more than a million hectares of grazing land each year. In addition, the unburied dung is an important breeding ground for several flies, particularly the pestiferous bush fly that so impairs the quality of outdoor living throughout much of Australia during summer.”

 Entomologist George Bornemissza worked in 1951 at the University of Western Australia. He noticed all the cow pads that never disappeared, and that no dung beetles took care of them. At the end of the fifties, he proposed to import dung beetles from outside, and they began to investigate the possibility of such imports. Careful preparation was required, introduction of foreign animals resulting in disasters was well known. In 1966, test emissions of foreign dung beetles were made, and in 1967 they started for real. In mid-1970 George Bornemissza travelled to South Africa to set up a research unit in Pretoria for a dung beetle introduction project funded by CSIRO and the Australian Meat Research Committee.

 There followed almost a decade of work selecting and collecting beetles for shipment to Australia. Matters at the Australian end were co-ordinated in Canberra, where the quarantine and mass breeding work occurred. Consignments of the new beetles were shipped from Canberra to pre-arranged collaborators around Australia. It was extremely successful and is the most brilliant example of solving problems with nature's own forces. Such must be done with extreme caution and preceded by careful studies to avoid repetition of past mistakes with imported animal species. That´s what happened here, and the result was very good. The dung beetle's mouth only suffices to suck the power out of the cow pads, so to speak, not to give up on anything else, and the larvae live royal in the cows, nothing else. In the link above from CSIRO, the result is described here, Google translation again with some regard:

 “It has been described as one of the greatest stories of Australian science because of its impact on sustainable agriculture. When the beetles bring dung down into tunnels, they are putting down fertiliser as well as creating holes and tunnels that help with water penetration when it rains. The disposal of dung reduces flies and breaks the parasite cycle. For every litre of dung that’s taken down, a litre of subsoil is brought to the surface. When the beetles have left after about three or four weeks, the earthworms move in and move down the tunnels, eating the dung and filling the tunnels with loosely packed earth worm casts thus replacing the need for fertiliser. It is an amazingly efficient system now being continued by land-care groups in Australia.”

Then what can we learn from this? Well, we must care for our dung beetles! After all, it is unnecessary to run the Australian example backwards and suddenly stand in cow pads up to the ankles or even worse knees ;-) Or horse shit, cat shit, dog shit and everything else there is. And that we have care for ALL our insects, they work together in a very tight weave. A book tip: The insects' planet by biology professor Anne Sverdrup-Thygeson. She explains a lot about the context of the insects and how important they are. Recommended!

 Back to cow poops, dung beetles and burying beetles. I post the two pictures I happened to have in the archive. They were taken once quickly and without any thought of quality, I would have them for identification of the burying beetle, the orange bug. Then I saw that there were more bugs, and at the computer I discovered even more. Underneath the orange, another pair, which on closer look at the back of yet another, is much larger. Even more can be discovered if you look closely at the pictures. Much to discover for anyone who can stand poop studies!  At last new picture with a burying beetle on a shrewmouse.

 
 
 
 
See you later!
 
 
0 kommentarer publicerat i Djur och natur
Taggar: Cow poops, Dyngbaggar, Dödgrävare, Komockor, the dung beetle project